söndag 15 december 2013

Lusseturf

Eftersom jag själv inte har bil fick jag leta runt lite efter någon att åka med. Det visade sig vara ganska svårt då en stor del av Uppsalaturfarna inte hade tid att åka och ta zoner i Västerås. Hmpf. Nåväl, jag fick plats i Triggerhappys bil tillsammans med Chairman och KingOfTheSlope, alla tre större turfare än jag. Trots miss i kommunikationen (mitt fel) kom vi iväg i hygglig tid och hade en behaglig resa till Västerås. 

Väl framme i Västerås hade det börjat snöa och vi gick in i startplatsen som var inne i en klubbstuga för en orienteringsklubb. Jag anmälde mig på plats eftersom föranmälan hade strulat (fast de hade mitt nick nedtecknat, vilket gjorde saken lättare). Sen blev det mingel i väntan på regler. Mina mål inför eventet var ganska luddiga, men kan sammanfattas ungefär med "ha kul" samt "komma någotsånär ok på listan". Jag visste att jag aldrig skulle orka att springa i två timmar eller ens jogga. Strategin blev därför att marschera samt vid strategiska tillfällen springa kortare sträckor.

Även vi som visste att vi inte hade en chans fick titta på det dignande prisbordet. Som bonanzarrangör vet jag hur svårt det kan vara att få sponsorer och är djupt imponerad.

 Tävlingsområdet var långsmalt (norr-söder) med startplatsen mitt i. Min (korrekta) gissning var att de flesta skulle dröja sig kvar vid startplatsen, så jag ville långt ut och valde att jogga norrut. Mitt i skogen där finns det en ordinarie zon på en bro, WoodyBridge, som det såg ut som att jag skulle få ända tills jag var mindre än en minut därifrån. Då startade plötsligt CaptainZone Turf och snodde den framför näsan på mig. Nåväl, jag ska ändå komma tillbaka till Västerås fler gånger med cykel för att jaga unika.

Vid starten hade jag masat mig upp lite till höger in i böjen på stigen  och var så här taggad.
En finfin mössa från Island och en taggad turfare. Sen stod jag still i nära fem minuter i väntan på start. Jag fick starta om Turf för att se de nya zonerna.


Västerås hade äntligen den zontäthet de så ofta gnäller om snällt önskar. Min plan att vara längre bort än de andra fungerade och jag hade bara att plöja norrut genom ett hav av gula zoner. 
Efter cirka tio minuter var nästan alla zoner röda och värre var; den stora massan av segstartande turfare hade börjat sprida sig. Än så länge hade jag inga bekymmer, men jag behövde en plan för när jag mötte LuckyL i spetsen. Min plan var att helt enkelt passera. Blocktiden på tre minuter var inte så farlig när man beaktar att vi tog oss fram till fots. Den sista neutrala zonen jag tog var den här fina stugan i skogens slut.
Det var även en av de få zoner som inte överlappade någon stig (såvitt jag kunde se). Men vad gör väl det? Det gick att plöja genom det mesta...
Eftersom jag hade fått jaga zoner ganska ostört hade jag klättrat ganska högt på listan. Jag kom upp på sjundeplats innan mitt imperium och därmed min placering föll.
Jag hade klarat mig ganska långt utan att bli blockerad, men eftersom jag höll mig nära kanten var det bara en tidsfråga innan någon kom och mötte mig. Min första krock blev med Hjulpynt som glatt tog zonen framför näsan på mig innan hon fortsatte med att ta min svans.


Nästa duell vann jag dock, när Plitzken och jag rusade emot zonen Målis från varsitt håll. 
Det stod klart att det inte skulle bli så ostört som i början när jag såg en öppning lite längre söderut. Dock hann jag inte längre än ett par zoner innan jag såg den här sörjan av turfare komma emot mig söderifrån. Det var bara att vika av österut och så småningom norrut.
Att vika av österut innebar vissa problem. Det första var att bestiga en ganska brant backe. Därefter kom problemet att jag tappade bort väderstrecken en del (det var molnigt under hela tävlingen) samt att min GPS började krångla. Det slutade med att jag gick trekvartsvarv runt en zon innan jag faktiskt tog den. Därefter bestämde jag mig för att hålla mig till stigarna och om möjligt ytterkanten.
Mitt i skogen tog jag den här finurligt namngivna zonen.
Därefter kom jag tillbaka till WoodyBridge, som under eventet ersatts med två zoner, en ovan och en under bron.
Sen blev det en vända till på de zoner jag tog under första varvet, men i annan ordning. Så småningom tog inte bara mina krafter slut utan även eventet.

Jag befann mig givetvis mitt i ett snår där jag genom att ha tagit den sista zonen klättrat en placering. När jag hade trasslat ut mig ut snåret kom jag för tredje gången till WoodyBridge, som nu åter fanns där och åter var blockad. Så här fin är den.
Efter mer än tio minuters promenad kom jag in i värmen igen i klubbstugan och kunde byta om. Det enda torra på min kropp var kalsongerna, så de fick förbli på. Det var välgigt skönt att jag inte gjorde som förra gången i Västerås, då jag glömde ombyte och blev sjuk.

I fräscha och torra kläder fick jag så avnjuta den förträffliga lussefikan och sitta ner i väntan på prisutdelningen. Det bör sägas att kampen om förstaplatsen var oavgjord efter en och en halv timme, men att det sedan såg ut som att FiskeLasse hade säkrat segern. Så var dock inte fallet. Han hade otur på slutet och fick se sig besegrad av SunYour. Ingen av dem fick dock mer än dubbelt så mycket poäng som jag så egentligen var det jag som vann.

På listan hade jag knipit plats nr 17 med 934 poäng, med 52 zontagningar och 31 unika. Platserna före och efter hade 938 och 948 poäng respektive. Sammanlagt marscherade jag drygt 6 kilometer enligt statistiken.

Prisutdelningen hade tre faser. Först fick givetvis topptrion SunYour, Fiskelasse och Eddyueue gå upp och välja varsitt pris. I den andra gavs priser ut till de som hade tagit någon specifik (men hemlig) zon först. Det visade sig att den lilla stugan i norr var just en sådan zon vilket gjorde att jag fick denna häftiga ryggsäck som fick mig att tänka på gottis.
Det var dock inte slut där. Eftersom de hade fler priser än deltagare (!) fick alla deltagare i slumpad ordning gå upp och ta varsitt pris från prisbordet. Jag hade tur och blev lottad ganska tidigt. Eftersom ingen ännu hade tagit dubbdäcken tog jag dem med en stor känsla av overklighet.

Efter det bar det hemåt i samma bil med glada sinnen och värkande kroppar. Dock undrar vi alla om vi kommer att få någon eventmedalj.



En bidragande orsak till att jag inte bloggar så mycket är att jag har Instagram. Mitt användarnamn är Ememel.







lördag 10 augusti 2013

Washington

Efter New York kom vi till Washington med buss, där vi mötte vår vän Bishop. Vädret var minst sagt ostabilt och svängde mellan stekande sol och åskstorm med hällregn, som trots allt ändå var varmt. Trots det började vi turista med ryggsäckar på.

Vi skulle bo tre nätter hemma hos en arméfru (med barn) på militärbasen Fort Belvoir en bit utanför Washington åt sydväst. Vi hade bara haft kontakt via CouchSurfing och var en smula nervösa eftersom vi visste att hon hemskolar sina barn, vilket (i USA) i ca tre fjärdedelar av fallen görs (delvis) av religiösa anledningar och ofta av fundamentalister.  Oron var helt obefogad, vilket visade sig då vi så småningom blev hämtade. Det är en av de trevligaste familjerna vi har träffat. Som grädde på moset fick vi ett eget sovrum med egen dusch.

Dagarna i Washington spenderade vi med att dagtid gå på olika muséer, vilka är många och ofta gratis och på kvällarna prata med vår värdfamilj. Det finns zoner i Washington (stad), men de låg alla en bit ut, nära Dulles flygplats. Icke desto mindre tog jag en av dem när vi åkte för att se på rymdfäran Discovery (bland annat) på flyg- och rymdmuséet nära Dulles. Jag blev genast region lord av Virginia och förblev så månaden ut.

Det saknas dock zoner i centrala Washington. Mitt förslag är att man börjar med att lägga fyra zoner i/nära National Mall som följer: Capitoleum, Washington Monument, Lincoln Memorial samt i närheten av vita huset.

En av våra dagsutflykter tog oss till NSAs kryptologimuseum. Det är ett skapligt välfyllt ställe med mycket spionutrustning samt diverse kodmaskiner. Man får leka med en Enigma. Utanför museet ligger dock ett NSAkomplex, vilket är förbjudet att fotografera. Extra roligt är det att det finns gamla spionplan uppställda som man får fotografera i rätt vinkel. Vi blev förföljda på avstånd av en polisbil när vi tog de bilderna.




Trafiken i Washington är hemsk. Det kan ta timmar i rusningstrafik att ta sig från centrum till en förort. Så här såg det ut när vi navigerade med GPS.




En fördel med vår vän Bishop är att han är akademiker och känner folk på Smithsonian Institute of Natural History. Vi fick nämligen en tur bakom kulisserna (i de två tredjedelar av byggnaden som inte är öppna för allmänheten). Där mötte vi bland annat den här insektsnörden som gav oss en kvarts spännande samtal om (främst ätliga) insekter
Det fanns också en hel del forskningsbibliotek (som är öppna för allmänheten om man bara säger till). Tydligen är Turf av forskningsvärde
Jag älskar det faktum att de är gröna.

Eftersom vi var i Washington på den fjärde juli bokade vi två nätter på vandrarhem så att vi kunde vara inne i stan hela dagen. Trots det orkade vi bara med att se på paraden för den tryckande hettan. Sen hittade vi den här ljuvliga fontänen där vi svalkade fötterna.

Tanken var att vi skulle se fyrverkerierna, men vi vek oss för hettan och hade spelkväll på vandrarhemmet i stället.




torsdag 8 augusti 2013

Blod, svett och tårar

När jag lämnade jobbet idag hade jag endast tio revisits kvar till medalj och över trettio zoner som skulle mogna över kvällen. Sålunda var det inte svårt att skrapa ihop de sista zonerna och kamma hem medaljen.
Tyvärr blev det inte riktigt så smärtfritt som jag trodde. Mellan MalmaZone och Barkspade finns det en underbar helvetes grusväg där man kan vurpa och ha sönder kläder. Som grädde på moset hade det precis börjat regna. Själv fick jag stora (nåja, de fick inte plats under plåster) skrapsår på höger handflata samt vänster armbåge och knä. Handflatan kunde jag ta hand om hos en vänlig villaägare, men jag kände inte för att börja klä av mig hos en främling. Dessutom hade jag ju bara sju revisits kvar i hastigt mognande zoner i ett spår mot Flogsta/Stenhagen (aka hem), så jag bestämde mig för att bita ihop och ta resten.


Armbåge och knä. Som rubriken lovar har jag betalat med blod och svett för medaljen. Tårar kom aldrig, men de var bra nära när jag tvättade såren. Jag missade tydligen att mäta sista sträckan (Ångström-Norby-Stenhagen), men avrundat till hela kilometer har jag cyklat 110 km i jakt på revisits och 160 km om man räknar med grundarbetet dag 0.

Nu sitter jag och väntar på att mitt artificiellt uppbyggda imperium ska malas ner av hungriga Uppsalaturfare. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon, så att jag i alla fall kan turfa två mils (för att inte tala om hela och rena kläder).

onsdag 7 augusti 2013

Revisitor dag 2

Igår blev det hela 22 revisits!!! Tack alla Uppsalaturfare som avstår att ta mina zoner. Som grädde på moset har jag stigit till position 1 i min serie. Dagen ser ljus ut. Jag vaknar med 56 Uppsalazoner i min ägo, varav nio blir mogna inom en timme och ytterligare nio innan lunch. Det är inte omöjligt att jag blir färdig idag. 

tisdag 6 augusti 2013

Revisitor dag 1

Det går säkert att ta en Revisitor utan att böna och be, men jag orkar inte mer än fem mil terräng per dag flera dagar i sträck. Tack vare många snälla Uppsalaturfare sitter jag på tre tagna och tolv-femton någorlunda säkra idag. Det gjorde inte saken bättre att jag hade enormt svårt att somna igår (troligen en kombination av zonångest och att min kära sambo är annorstädes). De åtta timmar jag normalt vill ha och som med träning i åtanke borde ha varit aningen fler blev istället drygt fyra eller knappt fem. Jag bokför inte så noga när jag försöker sova.

Väderleksrapporten ser lovande ut för de kommande dagarna: hällregn! Då blir aktiviteten lite lägre och jag får lite lättare att behålla mina zoner... Blir dock spännande att cykla på leran.

Revisitor dag 0

Det har äntligen blivit dags att ge sig på en av de svårare medaljerna: Revisitor.
Min plan är att ta fyra rundor dagligen:
1: På väg till jobbet-Flogsta>Hågadalen>Eriksberg>södra Stadsskogen
2: Lunch-Ångström>Ulltuna>Fyrisån>SecretZone>Ångström
3: På väg hem från jobbet-Stadsskogen>Eriksberg>Ekeby>Flogsta
4: Kväll-Flogsta>Stenhagen

Förhoppningsvis räcker 40 zoner/dag till en Revisitor.

Jag har förmått min ömma fader att börja Turfa. Han hade laddat ned appen för länge sedan, men nu har han tagit sin första zon på WesternBridge.

tisdag 23 juli 2013

New York

aka semester del 1.
Det här och kommande blogginlägg kommer att handla en hel del om saker utanför Turf. Jag har nämligen varit på semester i USA. Första stoppet på resan var New York.

Efter att ha landat en timme försenade tog vi en s.k. shuttle, d.v.s. gemensam taxi. Resan skulle ta ca en och en halv timme. Det bygger dock på att chauffören lämnar av passagerare på närliggande destinationer och vår förare hade fått en felaktig adress till vårt vandrarhem. Efter två timmar och ett helt varv runt södra Manhattan började vi så småningom åka mot det sista stoppet, vårt vandrarhem, på övre Manhattan. I det läget var det närmast komiskt när shutteln blev stoppad av en polis och bötfälld för att ha ignorerat en skylt. Tre timmar efter start kom vi slutligen fram till vandrarhemmet och checkade in.

Vi mådde förhållandevis bra, men sex timmars jetlag är sex timmars jetlag, så första kvällen gjorde vi i stort sett inget mer än att skaffa ett temporärt SIM-kort. Det blev T-mobile 30-dagars med fritt prat och sms inom USA samt 2,5 GB data. Det kostade 70$, men om jag hade valt 500 MB data hade det kostat 60$.

Vandrarhemmet vi bodde på, HINY, hade ambitionen att ha aktiviteter varje dag. En av dessa aktiviteter var en gratis guidad tur genom Central Park på torsdagsförmiddagar, ledd av den trevlige pensionären Bob.


Det enda tråkiga med den turen var en av de andra turisterna, mannen i turkost, som ställde många långa och dumma frågor.

Turen avslutades ett par kvarter söderöver i Strawberry Fields. Som en god turfare ville jag givetvis fortsätta direkt till CentralPark, vilken togs direkt efter lunch (i parken). Medalj!

I en stad där allting kostar och hettan trycker kändes det som en bra idé att ta gratisfärjan till Staten Island. Ärligt talat trodde jag att Staten Island var en mindre isolerad ö. Första tecknet jag fick på hur fel jag hade var väntehallen för färjan, som var att jämföra med Gotlandsfärjans, trots att färjorna gick i halvtimmestrafik. Vi tyckte inte att Staten Island verkade intressent, så efter en kort paus på en bänk med utsikt över Manhattan vände vi åter med nästa färja.


Vi fick i alla fall se LibertyZone Frihetsgudinnan på avstånd. På kvällen hade vadrarhemmet BBQ och vi fick se eldflugor för första gången. De är riktigt häftiga små kryp!

Fredagen började vi i bokaffären Strand, som säljer nya och begagnade böcker i sin fyra våningar höga butik. Sen hade vi en kasse böcker att släpa på resten av dagen, som fortsatte på hangarfartyget Intrepid. Oturligt nog var delen med rymdfärjan stängd för reparation. Det fanns dock en atomubåt som man fick gå igenom.



Sist men inte minst tog vi en promenad längs med hela Highline Park, som är en park anlagd på en gammal järnvägs"vall" upphöjd en nivå över gatan. Mycket fint med gott om platser att vila fötterna.


Här borde absolut ligga (minst) en zon i framtiden!

Eftersom våra planer avr lite diffusa när vi bokade vandrarhemmet i New York hade vi bokat en natt för lite. Tyvärr gick det inte att förlänga, så vi fick boka en natt på hotell (mer om det sen) och lämna packningen i ett skåp på vandrarhemmet på söndagen.

När vi hade ätit frukost och lämnat packningen gick vi längs Central Park till American Museum of Natural History. Allt kostar i New York, så även museet. Dock har de många fina samlingar. Vi såg en kortfilm om universum och strövade omkring tills fötterna värkte (ett återkommande tema). Bland höjdpunkterna kan nämnas totempålar, en 31 ton tung meteroit samt ädelstenssamlingen.


Efter museet var det dags att checka in på hotellet och slappna av. Det blev en svit på fyrtionde våningen i toppen av The New Yorker Hotel med utsikt över Madison Square samt en hel del annat.


Frukta icke! Trots att vi valde att koppla av resten av dagen och njuta av utsikten fanns det tid att ta MadisonZone på vägen till middagen. Utsikten på natten var ännu bättre!


 Under natten (lokal tid) tog rundan slut. Jag var nöjd med att inte trilla ner en serie. Morgonen därpå var det dags att åka med bussen mot Washington.