Förra veckan började inte så bra. På lördagen var jag på StarDusts och ElfChilds bröllop och fick vara (delad) toast-master. Det var ett fint bröllop och en rolig fest, men som toastmaster slappnar man inte riktigt av förrän allt är avdukat och dansen börjar. Först hade jag inte ens ork att dansa, men när jag sen började dansa kände jag att jag dansade oerhört tråkigt. När jag sen släppte loss blev resultatet bland annat att jag slängde upp vänster arm i luften.
Det skulle jag inte ha gjort, eftersom det där sedan tidigare fanns en lampskärm, som inte hade större anbitioner att flytta på sig. Handleden skars upp och det kom blod överallt. Jag blev omhändertagen väl, blev snabbt avtorkad och fick ett förband, varefter jag fick skjuts in till akuten.
Väl inne på akuten konstaterade an sjukskötare att det var akut (behöver sys idag), men inte akut-akut. Därför fick vi helt enkelt vänta i ett par timmar tills den stackars ortopeden arbetat av de värsta fallen och kunde ta itu med mig. Trots detta höll jag ändå humöret uppe, för vad ska man göra?
På söndagen gjorde vi i stort sett ingenting, vilket var nödvändigt för vårt välbefinnande. På måndag vaknade jag och var förkyld med halsen full av slem. Tråkigt, men inte värre än att jag kunde arbeta. När jag skulle cykla till jobbet kom nästa kalldusch: cykeln var stulen.
Här blev det för mycket för mig på kort tid och jag ringde (bland andra) min pappa. Han sa att han hade fyra cyklar (!) och att det bara var att hämta en. Jag tröttnade rätt snabbt på att gå en halvmil enkel väg till jobbet varje dag, så jag beslöt att hämta en på fredagen. Dock ville jag komma iväg så tidigt som möjligt för att undvika rusningstrafiken i Stockholm och inte bli för stekt av solen.
Jag har cyklat mellan Uppsala och Stockholm en eller två gånger tidigare, men mitt längdrekord för cykel var drygt 98 km (då jag tog Greed 150 och slog farsan i omgångsslutet), så jag var lite orolig för hur bra jag skulle klara de dryga åtta milen (plus turf) från dörr till dörr. Därför skaffade jag mig en vattenryggsäck på två liter som jag tänkte fylla på en eller två gånger på vägen. Jag hade bestämt mig för att få en session från dörr till dörr. Dte skulle inte bli helt enkelt eftersom jag inte hade någon hållare till mobilen och därför hade den i ytterfacket på vattenryggsäcken.
Klockan 04:05 började jag färden i nattmörker. Omkring nio av tio bilar var taxi och av återstoden var en stor del polisbilar. Eftersom jag inte hade lysen körde jag ganska mycket på trottoarer. Jag cyklade ungefär som Google maps föreslog upp till Solna och råkade ta en och en annan zon på vägen. Därefter skulle på ett ungefär följa spåren upp till Knivsta. Dock är Solna ett rent helvete just nu med ombyggnationer och nybyggnationer precis överallt. Det ledde till en extra slinga på någon kilometer där jag insåg att det föreslagna vägen inte fanns och begav mig till andra sidan järnvägen.
Norr om Solna gick det bättre. Solen lös på mig för första gången kl 05:26 i södra Sollentuna. I norra Sollentuna kände jag att jag behövde äta frukost, så jag frågade efter en McDonalds eller dylikt. Tydligen fanns det ingen dygnet-runt-öppen McDonalds i närheten (vad är de annars bra för?) så det blev att åka till en Statoil i stället för en varm macka (solen värmde ännu inte) och en kort paus.
Sedan tuffade det på. Rusningstrafiken kom i höjd med Rotebro och var väldigt tam. Jag rensade alla zoner mellan Upplands Väsby och Märsta och tog några unika i Märsta.
När det var dags för lunch i Knivsta var problemet att inget ställe serverade lunch före 11. Dock hittade jag ett ställe som var öppet där jag kunde köpa en räkmacka, ladda batteriet och fylla på vatten.
Efter lunchen var jag väldigt stel och öm i baken så jag värmde upp med att ta alla zoner väster om spåret innan jag fortsatte mot Uppsala. För att hålla igång en session var nästa sträcka mest kritisk då jag behövde tillryggalägga drygt en mil på under en timme. Normalt är det inga problem, men nu var jag cirka sju mil in i färden och det började kännas. Jag hann dock fram till KingsLanding med knappt en kvarts marginal.
Sedan var det bara att cykla hemåt (efter en liten sväng till Polacksbacken).
När jag kom hem stod mätaren på 101,5 km vilket är personbästa. Det blev 70 zoner, varav 30 unika.
Det skulle jag inte ha gjort, eftersom det där sedan tidigare fanns en lampskärm, som inte hade större anbitioner att flytta på sig. Handleden skars upp och det kom blod överallt. Jag blev omhändertagen väl, blev snabbt avtorkad och fick ett förband, varefter jag fick skjuts in till akuten.
Väl inne på akuten konstaterade an sjukskötare att det var akut (behöver sys idag), men inte akut-akut. Därför fick vi helt enkelt vänta i ett par timmar tills den stackars ortopeden arbetat av de värsta fallen och kunde ta itu med mig. Trots detta höll jag ändå humöret uppe, för vad ska man göra?
På söndagen gjorde vi i stort sett ingenting, vilket var nödvändigt för vårt välbefinnande. På måndag vaknade jag och var förkyld med halsen full av slem. Tråkigt, men inte värre än att jag kunde arbeta. När jag skulle cykla till jobbet kom nästa kalldusch: cykeln var stulen.
Här blev det för mycket för mig på kort tid och jag ringde (bland andra) min pappa. Han sa att han hade fyra cyklar (!) och att det bara var att hämta en. Jag tröttnade rätt snabbt på att gå en halvmil enkel väg till jobbet varje dag, så jag beslöt att hämta en på fredagen. Dock ville jag komma iväg så tidigt som möjligt för att undvika rusningstrafiken i Stockholm och inte bli för stekt av solen.
Jag har cyklat mellan Uppsala och Stockholm en eller två gånger tidigare, men mitt längdrekord för cykel var drygt 98 km (då jag tog Greed 150 och slog farsan i omgångsslutet), så jag var lite orolig för hur bra jag skulle klara de dryga åtta milen (plus turf) från dörr till dörr. Därför skaffade jag mig en vattenryggsäck på två liter som jag tänkte fylla på en eller två gånger på vägen. Jag hade bestämt mig för att få en session från dörr till dörr. Dte skulle inte bli helt enkelt eftersom jag inte hade någon hållare till mobilen och därför hade den i ytterfacket på vattenryggsäcken.
Klockan 04:05 började jag färden i nattmörker. Omkring nio av tio bilar var taxi och av återstoden var en stor del polisbilar. Eftersom jag inte hade lysen körde jag ganska mycket på trottoarer. Jag cyklade ungefär som Google maps föreslog upp till Solna och råkade ta en och en annan zon på vägen. Därefter skulle på ett ungefär följa spåren upp till Knivsta. Dock är Solna ett rent helvete just nu med ombyggnationer och nybyggnationer precis överallt. Det ledde till en extra slinga på någon kilometer där jag insåg att det föreslagna vägen inte fanns och begav mig till andra sidan järnvägen.
Norr om Solna gick det bättre. Solen lös på mig för första gången kl 05:26 i södra Sollentuna. I norra Sollentuna kände jag att jag behövde äta frukost, så jag frågade efter en McDonalds eller dylikt. Tydligen fanns det ingen dygnet-runt-öppen McDonalds i närheten (vad är de annars bra för?) så det blev att åka till en Statoil i stället för en varm macka (solen värmde ännu inte) och en kort paus.
Sedan tuffade det på. Rusningstrafiken kom i höjd med Rotebro och var väldigt tam. Jag rensade alla zoner mellan Upplands Väsby och Märsta och tog några unika i Märsta.
När det var dags för lunch i Knivsta var problemet att inget ställe serverade lunch före 11. Dock hittade jag ett ställe som var öppet där jag kunde köpa en räkmacka, ladda batteriet och fylla på vatten.
Efter lunchen var jag väldigt stel och öm i baken så jag värmde upp med att ta alla zoner väster om spåret innan jag fortsatte mot Uppsala. För att hålla igång en session var nästa sträcka mest kritisk då jag behövde tillryggalägga drygt en mil på under en timme. Normalt är det inga problem, men nu var jag cirka sju mil in i färden och det började kännas. Jag hann dock fram till KingsLanding med knappt en kvarts marginal.
Sedan var det bara att cykla hemåt (efter en liten sväng till Polacksbacken).
När jag kom hem stod mätaren på 101,5 km vilket är personbästa. Det blev 70 zoner, varav 30 unika.
